TA KONTAKT
RAUL HELLBERG
​
Raul Edward Hellberg ( 15 december 1900 Borgå - 30 oktober 1985 Borgå) var en finsk tävlingscyklist och affärsman.
Han vann två gånger Nordic Road Championship.
Hellberg vann totalt 24 finska mästerskap, varav det första 1923 på roadtrips på 10, 30 och 60 kilometer. I slutet av 1920- och 1930-talet var han det absoluta toppet för finska och nordiska tävlingscyklister. Vid OS i Amsterdam 1928 slutade han tionde på vägkörningen.
Tävlingens framgång hjälpte Hellberg att bli Finlands viktigaste cykelpåverkan i sin tid som affärsman, utrustningsutvecklare och organisationsman. Hellberg var framgångsrik som affärsman inom sportutrustningsindustrin. Raul Hellberg Oy, grundad av honom, arbetade länge som importör och grossist. Hellberg
fick titeln kommerseråd 1964 .
Hellberg var idrottsinflytare, skrev om cykling och utvecklade verktyg.
Hellbergs föräldrar var mekanikern Edward Hellberg och Emma Lahtinen, syster var kommersiell rådgivare Rakel Wihuri (nee Hellberg), bror kommersiell rådgivare Rudolf Hellberg, som först arbetade i Raul Hellberg Oy och sedan i Wihuri-gruppen.
Hellberg lärde sig att cykla i en ålder av sju år och vid 14 års ålder började han tävlingstest. Först vid 20 års ålder övergav han sig till förtrollningen av racing och utövar sin sport genom att tillämpa Paavo Nurmis träningsmetoder.
"HÅLLBARHETSTRÄNING spelade en nyckelroll, men programmet inkluderade också förbättring av körfärdigheter och vakenhet, bibehållande av förmågan att köra, undersöka tävlingstaktik och snabbt reparera cykelskador," skriver Heikki Klemola.
I sina gamla dagar erinrade Hellberg om att han under 1920-talet körde somrar och vintrar varje dag från Borgå till Helsingfors och tillbaka, dvs sextio kilometer i varje riktning.
Hellbergs utveckling var snabb. Han vann 10, 30 och 60 kilometer vägresor vid Finlands mästerskap 1923. Han började också uppträda i toppen i nordiska tävlingar, men deltog inte i OS 1924 i Paris.
HELLBERGS STORA PERIOD började 1927. Han var helt klart nummer ett i Finland och näst nummer den internationellt kända danska olympiska vinnaren och världsmästaren Henry Hansen i Nordiska mästerskapen.
Hellberg uppnådde det eftertraktade nordiska mästerskapet 1930 i Köpenhamn på 150 kilometer. Han besegrade Hansen också med sex minuter. Samma år var Hellberg överlägsen i etapploppet i Oslo-Stockholm, där han vann övertygande fyra av de fem etapperna.
FÖR ANDRA TIDEN blev Hellberg nordisk mästare 1932, då han vann 182 kilometer. Totalt vann Hellberg 24 finska mästerskap. Det fanns också 24 finska rekord i hans namn, av vilka några var kvar till 1940-talet. Resultatet av den 12 timmars körning som han körde 1929, 372 kilometer, var en gång världsrekord.
"Det som kännetecknade Hellbergs första framgång som affärsman var att i det första Borgåloppet som han vann i Borgå 1926, cyklade alla de bästa på en Automoto-cykel, som han sålde som den enda finska entreprenören," skriver Klemola.
Som affärsman inom sportutrustningsindustrin gjorde Hellberg det bra. Han fick 1964 titeln kommerseråd. Företagarnas talang var inte bara en slump, eftersom de fyra yngre syskon också gjorde det bra i affärer.
Raul Hellbergs nykter kom till Helsingfors 1997.
För en ung cyklist:
"En ung cyklist - och bara honom - är skadad och har alltid haft mycket motstånd under de första dagarna. Det kommer säkert att hända. Var inte rädd för dessa idrottsdagar. Om han gör det, är han inte rätt cyklist som förvandlas till en stor cyklist efter hård och lång, ihärdig träning, och först efter den ena besvikelsen efter den andra, efter att ha lärt sig den bittera kalk av misslyckande, lär han sig att förstå den stora vikten av träning, livsstil och beprövade råd. Först då börjar han utvecklas till början av en cyklist, en man som, när tiden har gått, först kommer att bli författare och - med tiden senare - möjligen en toppman inom sitt område. "
Raul Hellberg, Cykling. Porvoo 1937.
HARRY HANNUS
En liten by med knappa 100 invånare i östra Borgå har fostrat många av Finlands genom tiderna främsta cyklister. Den största av dem är Harry Hannus, som lekte med de inhemska konkurrenterna, cyklade i fyra OS och kunde ha ställt till med en dunderskräll i stekheta Venezuela.
​
​
Landsväg 1571 slingrar sig genom skog och åkerlandskap österut från Borgå centrum. Terrängen är småkuperad med några branta stigningar. 10 kilometer från centrum, när åkerlandskapet tar över vid Sannäs gårds marker, börjar man närma sig den lilla mytomspunna byn.
En 200 meter lång raka öppnar sig, bland ortsbor kallad "Renum-raakån". Här stiger man in i det som länge var cyklingens centrum i Finland, Renum by.
Efter raksträckan är byn egentligen bara en mängd skarpa svängar. "Raakån" är den enda raka vägsträckan som finns på vägen genom byn.
Efter den första skarpa svängen bor Finlands mest framgångsrika herrcyklist genom tiderna, Harry Hannus. Hannus, som har över 40 FM-guld i prisskåpet, deltog under karriären i fyra OS och åtta VM.
I VM 1977 var han nära att ställa till med alla tiders blåvita cykelbragd.
​
"Pedaltramparna" i Akilles
Cyklingen i Borgå kom igång kring 1910-talet, först som Borgå Velocipedklubb. Verksamheten togs senare över av Akilles som grundats 1902. Cyklisterna gick under sektionen “pedaltrampare” i föreningen.
Akillescyklister hade redan skördat en del framgång fram till inbördeskriget 1918, men det var först på 1920-talet som Borgåcyklingen tog fart ordentligt.
Raul Hellberg var den som banade vägen för Akillescyklingens kommande framgångar. Hellberg själv knep 24 FM-guld under åren 1921–1934 och kom tia vid OS i Amsterdam 1928.
På Hellbergs initiativ arrangerades Borgåloppet för första gången 1926. Tävlingen har blivit en institution inom finländsk cykling.
​
Renum förs in på världskartan
Efter Raul Hellbergs era förde bland andra Albin Andersson, Karl-Erik Blomfelt, Helmer Munther, Nils Henriksson och Thorvald Högström Akillescyklingens traditioner vidare.
​
I början av 1950-talet framträdde sedan en ny lovande förmåga, Ole Wackström. Han kom att bli den första av raden idrottare som gjort Renum känt i cykelkretsar vida omkring.
Ole Wackström cyklade i två olympiska spel (1968 och 1972) och fyra VM. Han fungerade också såväl under som efter karriären som tränare för ett flertal Borgåcyklister, bland dem sönerna Patrick och Sixten Wackström, samt framför allt byns kommande stornamn Harry Hannus.
I OS 1980 skulle Renumgänget komma att stå för en otrolig bedrift.
​
Ole fixade fram cyklarna
Som liten grabb i början av 1950-talet var det skidåkning som stod högst i kurs för Harry Hannus och de övrig barnen i Renum. Men efterhand att Ole Wackström skördade framgångar började också cykling intressera.
Det var ändå först då Ole lyckades skaffa tre tävlingscyklar åt killarna som cykelflugan bet på allvar.
Eniten kiinnityksiä Hellracer-pokaalissa on Porvoon Akilleen suurella pyöräilysankarilla Harry Hannuksella, voittoja on kaikkiaan peräti yhdeksän. Kilpailun perustajalla Akilleen Raul Hellbergillä kiinnityksiä on seitsemän.
​
Så gott som oslagbar i Finland
Under karriären som sträckte sig fram till 1984 vann Harry Hannus ofattbara 45 FM-guld. Mängden på de övriga FM-medaljerna kommer han inte ens ihåg. Under hela 70-talet var han så gott som oslagbar i hemlandet.
Förutom FM-gulden vann han det klassiska Borgåloppet nio gånger under ett tidsspann på tolv år räknat från öppningssegern 1972. Ingen klarade av att utmana honom.
– Jag hade inget motstånd i Finland under många år. Jag kunde hålla så hög fart hela loppet att de övriga inte hade en chans. Det gick till och med så långt att de övriga inte ens vågade försöka. I tävlingar hängde de bara på mig och hjälpte inte till att dra överhuvudtaget.
Hannus har inte gjort sig känd genom långa utförliga svar och analyser efter tävlingar, men när det kommer till att berätta anekdoter tänder han till. Det visar sig att det finns en hel del historier på lager.
Till exempel från de gånger han tröttnade på att det alltid var han som fick dra från start till mål i nationella tävlingar. Hur han än försökte få någon annan upp och hjälpa, så bromsade alla bara in och lade sig bakom hans hjul.
– De följde med precis allt jag gjorde. Då blev jag så arg att jag svängde av från banan och åkte till startområdet. Flera följde efter utan att blinka. Först då jag stannade vid omklädningsrummet förstod de att jag lurat dem.
​
Berättelserna tar inte slut där.
Under ytterligare ett lopp där Hannus fick sköta jobbet ensam ryckte han kraftigt i ett tidigt skede och drog ifrån förföljarna. Efter en brant kurva svängde han av på en sidoväg och lät klungan rulla förbi. Sedan tog han upp jakten på nytt.
– När jag sedan kom ikapp igen ropade jag "hörni ni är ett varv efter!". Sedan cyklade jag förbi pojkarna igen och körde överlägset hem segern.
​
Så överlägsen var Harry Hannus.
​
Alltid ensam
Framgångarna nationellt öppnade också dörren till internationella tävlingar. VM-debuten kom 1970 och följande år tog redan han en meriterande tolfte plats i linjeloppet. I lagtempo slutade Finland tionde. I laget ingick förutom Hannus även tränaren Ole Wackström.
Under följande VM-tävlingar började Hannus få sällskap av flera Renumcyklister, då Oles söner Patrick och Sixten Wackström nådde seniornivå.
I VM i Spanien 1973 visade Harry Hannus att han hör till de bästa även internationellt genom att komma sexa i linjeloppet. Detta efter urstark ensamåkning mot lagen från världens toppnationer.
– Jag fick alltid köra ensam. Även om det var övriga finländare med i loppen så klarade de inte av att hjälpa mig. Det gick helt enkelt för fort för dom. Jag fick klara mig ensam och det är inte det lättaste att kämpa mot lag på sex personer där alla jobbar mot dig.
Det var lite av en paradox för Hannus att vara överlägsen i Finland. Med ett starkt lag bakom sig hade resultaten i VM kunnat se helt annorlunda ut.
​
Kunde ha vunnit VM-guld
Inför VM 1977 var Harry Hannus i strålande form. VM gick i Venezuela och förväntades bli en av de grymmaste på länge med tung bana och olidlig hetta.
Men för Hannus var det något som passade utmärkt.
– Jag har aldrig haft problem med värme. Tvärtom trivs jag då det är hett. Att tävla i kyla passade inte mig överhuvudtaget.
Nu tänder han till igen och bjuder på en ny anekdot. Den här gången handlar det om de tidiga vårtävlingarna som kördes i Sverige på 1970-talet.
– Ibland gick det till så att snöplogen körde före och vi efter. Det var så kallt att man skakade genom hela loppet. Mina muskler klarade inte av kyla och efter loppet fick man ofta lyfta mig av cykeln då jag var så stelfrusen.
​
Venezuela bjöd däremot på hetta och fukt, samt en tung bana med flera ordentliga stigningar. Inte heller den här gången hade Hannus hjälp av sina lagkamrater. De hamnade stiga av banan när energin tog slut. Men Hannus orkade.
​
En utbrytargrupp på tre åkare låg i täten när loppet närmade sig sitt slut. Hannus hade missat chansen att följa med när rymlingarna stack, men hade nu krafter kvar och tog upp jakten.
​
I den sista stigningen närmade han sig trion och hade dem inom synhåll. Mållinjen kom ändå emot för snabbt och Hannus fick nöja sig med en fjärde plats – bara sex sekunder från en VM-medalj.
– Nu i efterhand grämer det att jag inte lyckades hänga på. Jag var väl lite trött just då det skulle ha gällt att komma med i utbrytningen. Uppförsbacken på slutet skulle ha passat mig perfekt i en slutspurt. Jag skulle ha haft chans att vinna.
​
Patrick Wackström som hamnade bryta loppet är av samma åsikt.
– Han var den starkaste åkaren den dagen. Han borde ha vunnit. Han var i så grym form och tålde värmen. Om han hade kommit med i utbrytningen hade han garanterat åkt ifrån, tror Wackström.
En mäktig insats – utan belöning i form av medalj.
Trots besvikelsen är Hannus fjärde plats fortfarande den bästa finländska VM-placeringen bland herrar på seniornivå.
​
Renum-lag på sjunde plats i OS
Fullträffen uteblev också i olympiska sammanhang. Hannus deltog i fyra OS och den bästa placeringen blev en tolfte plats i OS i Moskva 1980. I sig en fin placering – men Hannus förväntningar var högre.
Vurpor, punkteringar och kollisioner spolierade möjligheterna till de efterlängtade topplaceringarna.
– Det var mycket otur. Till exempel i München 1972 hamnade jag avbryta nästan genast efter start då jag åkte omkull och cykeln gick sönder. Framhjulet böjdes som en åtta och bakväxeln kroknade. Det var bara att ge upp.
Enda OS han kan vara genuint belåten med är Moskva, där han förutom tolfteplatsen i linjeloppet var med i Finlands lag som slutade sjua i lagtempo.
– Det kan man vara riktigt nöjd med. Det var ju ett riktigt Renumlag där.
Sannerligen.
Laget bestod nämligen förutom Hannus av bröderna Wackström, Patrick och Sixten. Den lilla Borgåbyns trio var alltså häpnadsväckande sjunde i OS! Och tränare på plats? Givetvis Ole Wackström.
​
Efter OS i Los Angeles 1984 lade Hannus cykeln på hyllan – för andra gången. Han slutade redan efter Moskva men Finlands cykelförbund fick honom övertalad att fortsätta. Den här gången var det slut på riktigt.
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
Ångrar att inte nappade på proffskarriären
Vinden blåser kall då Harry Hannus stegar över gården fram till garaget där han förvarar sin cykel.
Cykeln är grå med en stålram som är uppdaterad med nya komponenter. Att plocka ihop och serva cyklar kan Harry.
– Det här är den jag åker omkring med nuförtiden. Jag har plockat ihop den av lite överblivna gamla delar. Mina gamla tävlingscyklar har jag inte kvar mera. Den här duger bra, säger Hannus som hade en egen cykelaffär i Borgå i 30 år.
​
Nu har han tid att titta tillbaka på karriären. Smått överraskande för en seger i de nordiska mästerskapen med sig de allra varmaste minnena.
– Visst var det stort att vara med i OS och VM men det är segrar som räknas, och det är segern i NM 1974 jag minns bäst och uppskattar högst, säger Hannus.
– Det var ett hårt lopp där Sven-Åke Nilsson kom loss och jag fick ensam köra fast honom. Jag hann ikapp lite före sista kilometern, och 200 meter före mål satsade jag allt och vann i spurten. Det var fint.
​
Nilsson hade tidigare samma år vunnit VM-guld i lagtempo och var på väg ut i proffsvärlden där han senare tog flera värdefulla segrar.
Hannus förblev amatör hela karriären. Han tog aldrig steget in i proffscyklingen.
– Det är något jag lite ångrar i dag, att jag inte tog chansen då den erbjöds redan 1975. Det hade varit roligt att se hur långt man hade nått i den världen, säger han nu.
– Jag hade just bildat familj och byggt hus så det kändes inte rätt. Det var dessutom andra tider då och det rörde sig inte så stora pengar inom proffscykling som nu.
​
​
Långt över ett FM-guld per invånare
Bilarna susar förbi på andra sidan granhäcken som skyddar gården från insyn. Efter en kilometer har bilarna kört igenom Renum – cyklisternas by.
Men hur många FM-guld har byn egentligen? En titt i Akilles föreningshistorik ger svaret.
-
Harry och sönerna Mathias och Michael Hannus: 57
-
Ole och sönerna Patrick och Sixten Wackström: 88
-
Yngve Tallsten på 1960 och 70-talet: 3
-
Byns senaste stora profil Kjell Carlström: 11
Tillsammans ofattbara 159 FM-guld i en by med knappa 100 invånare.
– Nå jo, nog har det väl blivit lite framgång, säger Hannus anspråkslöst och ställer cykeln tillbaka i garaget.
​
REDAKTÖREN MAGNUS EKLÖV, Yle Sport, HELSINGFORS
​
Källor: Hans & Stig Andersson: Akilles femtioårshistorik (1952), Stig Andersson: Borgå Akilles 90 år (1992).
​
OLE WACKSTRÖM
Min far Ole
Min fars Oles karriär var på många sätt en naturlig fortsättning av den Borgå decennier långa cykeltradition som har sitt ursprung på 1920-talet, då Raul Hellberg tog en cykelkarta över Borgå och Finland i Norden. Albin Andersson var min fars stora idol, trots allt var han ett stort namn i cykelcirklar i Borgå efter krigerna. I kriget tappade Albin sin andra hand. Min far var lojal mot Akilles i Borgå hela sitt liv, och han blev hedersmedlem i föreningen.
Min far hade sex syskon och han växte upp på Bosgård, cirka 10 kilometer öster om Porvoo. Sporten kom in i bilden tidigt. Oles favorithobbies var skidåkning på vintern och cykling på sommaren. Cykling startades av Sannäs Ungdom Förening. Birger Fransman var dess initiativtagare. 1949, vid 17 års ålder, kunde min far, med hjälp av sin moster Aili, samla in tillräckligt med pengar för sin första riktiga tävlingscykel, och det tog inte lång tid innan resultatet började komma.
I sin cykelkarriär samlade Ole många, många segrar och gjorde flera toppresultat. Längden och framgången för hans karriär framgår av det faktum att han vann sin sista finska mästerskapsmedalj vid 43 års ålder 1975. Det var då han vann silver i Akilles färger med 100 kilometer. I de enskilda tävlingarna vann Ole 13 finska mästerskap guldmedaljer och totalt samlades 29 medaljer inklusive lagguldmedaljer 1955-75. Totalt antal SM-medaljer hade så många som 59, inklusive 32 individuella lopp, som berättar sin egen historia om min far. Jag är viktigt med att cykla i Finlands historia. Utöver dessa vann Ole 46 Svenska Finlands Idrottsförbund (SFI) mästerskap.
Ett kort blick på den internationella karriären är också på plats. Han representerade Finland vid Mexikanska OS 1968 och München-spelen 1972. Han deltog i världsmästerskapen och Nordiska mästerskapen fyra gånger. Förutom värdetävlingarna nådde Ole flera toppositioner i utländska tävlingar, och han satte flera finska rekord på banan.
Trots all framgång har jag haft en seger över den andras åsikt. Det var Porvoo-segrarna den 26 maj 1968. Att vinna framför en jublande hemmapublik på Porvoo-idrottsplanen var det bästa någonsin och den känslan flydde aldrig från min åsikt. Efter sin aktiva säsong tränade Ole våra olympiska cyklister, t.ex. Till Moskva-spelen 1980 och till Los Angeles Games 1984.
Nämnde att den ursprungliga Wackströmien-klanen också var bröderna Erik och I Bror, som båda nådde en medaljmästerskapsnivå.
Mitt intresse för cykling vaknade sommaren 1967. Min far Ole deltog i världscykelmästerskapen i Nederländerna och tog med sig en Peugeot-t-shirt som en gåva, liknande den som bärs av professionella ryttare. Sedan dess bar jag skjorta flitigt. 1968 bad jag om en tävlingscykel och nästa dag hade jag använt överskottslagret Crescentcykeldelen. Såvida jag inte kommer ihåg fel hade min bror Sixten bara tillgång till monarken lite senare.
1973 började jag träna med min far och granne, Yngve Tallsten. Vi turnerade på den så kallade Ilola-turnén, dvs. Sannainen-Porvoo-Ilola-Sannainen. Vi turnerade en, två eller tre varv och det var min cykelskola den sommaren. Under hösten vann jag mitt första finska mästerskap-guld i Kälviä i en 20 km-tidstest i M15-klassen.
Jag tränar med Harry Hannus slingor av vädret är legendariska. Han fungerade också som tränare för SFI: s cykeldivision under många år. Olella hade också flera ”lärjungar” till vilka hon delade sin stora erfarenhet och expertis inom idrottsområdet.
Jag har lärt mig att pojkarna är mycket tacksamma för att Achilles cykelkammare för att hedra minnet av Ole Rafael Wackströmin som organiserade en minnesplats.
Respektivt din, jag är son till Patrick Wackström
Ole Wackström, den viktigaste gäldenären i Porvoo
När vi först träffades i början av årtusendet på Porvoo Market Square höll Ole Wackström en pistol i handen. Inte för mig, men för att skicka pedalerna som kör till Porvoo: pam, pam!
Ett halvt sekel tidigare skickade en startpistol en ung man på turné i Porvoo. Sommaren 1954 skulle andraplatsen ta tag. Wackström uppnådde sin enda seger i sina hemmalöp med sitt femtonde försök 1968. Ole, en 35-åring under trettio år, fick ett lekfullt smeknamn Gubben från pressen utöver trofén.
Över ett decennium senare är jag den äldsta, 1958-född Patrick-boy avbröt 1979 som kvalificerar Harry Hannus sju på varandra följande seger över röret.
Jag kommer inte att ge upp Cress
En veteranveteran snurrar med sin orange halvmåne mot min blå utflyktmodell av samma skylt på Jakari byväg i östra Porvoo.
Ole, som tränar på spåren i sitt hem, är en bekant syn. Nästan varje morgon i september klättrar Wackström, som fyller 77 år, i sadeln. En karse eller en lägre mountainbike mellan raslar en del av grusvägar i huset, fortsätter på de rullande asfaltvägarna.
-
Min första cykel var fortfarande Monarken. Jag antar att det var 1949 när jag fick 200 märken från moster till min cykel vid sexton års ålder. Annars har jag varit Crescent på baksidan. Först i sadeln på ett 3-växlad Faubert nav, sedan dess har modellerna förändrats, varumärket nr. Först på 70-talet försökte jag det franska Peugeot-märket ett tag.
Den andra platsen i Mäntsälä Star Race i det 100 kilometer långa loppet 1953 höjde juniorens tro på hans förmågor.
-
Innan dess deltog jag redan i Helsingfors-OS 1952. Uppgifterna för våra juniorer var att markera tävlingen.
Jag satt i gungor tillbaka till sinnet hem från att falla från taket på husborsten det ibland reparera 60-talet.
-
Var tvungen att öva på en trasig handled med rullar i den litern.
Mitt i trädgården framträder bärbuskar och äppelträd Jakarin byväg Jag har gjort fem olympiska ringar.
Pojkarna trampas av din far
Efter olympiska spelen i Helsingfors trampade Porvoo på 16: e plats i den personliga fyra kilometer långa jakten på OS 1968 i Mexico City. Det var en spänd atmosfär på spelen. Det fanns demonstrationer på gatorna samt ett podium med amerikanska svarta idrottare som lyfter nävarna.
-
Längs vägen kastades stenar mot en av fotgängarna. Lyckligtvis träffade inte.
Vid OS i München 1972 inträffade en stor cykelkrasch i början av vägen under körningen, vilket innebär att liksom jag att Harry Hannus var tvungen att stoppa tävlingen.
Ole deltog i Moskva 1980 och 1984 i Los Angeles OS som tränare. Särskilt i Moskva värmde sjunde plats i lagloppet hjärtat. Förutom Hannus, på fyra, när hans egna söner Patrick och Sixten och Kari Puisto från Tammerfors fortfarande gick. I Los Angeles trampade hans söner som 13: e i den teamdrivande kvartetten.
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
​
I kistan
Det finns många långa lopp runt om i världen. I Marocko 1964 samlades 2.596 kilometer i en 17-dagars bilresa. Den mest speciella prövningen inträffade under den fyra dagars fredsresan Warszawa-Berlin-Prag på en 2220 kilometer lång resa i slutet av 1960-talet.
- På den tjeckoslowakiska sidan före Prag var det först en svett stigning i bergen, följt av en kilometer lång nedstigning i kallt väder. Trots de tidningar jag fyllde i brösten blev jag så kall att jag hamnade på ett ambulanssjukhus efter nedförsbacken.
-
Där placerades mig i en svart kista fodrad med aluminiumpapper med värmelampor. Blodet satte igång och steg jag så småningom från kistan till de levande böckerna.
Det var kallt på fredstid, minns Hannus, som deltog i dem som junior. Tävlingsspejderna påminde om avståndet på vårmötet för gamla skulder i Porvoo.
Wackström trampar på sidorna i sin tvåspråkiga klippbok genom att livliga sina rivaler.
-
Nymans Paul från Tammerfors hade en mycket svår tid på 50-talet. Unto Hautalahti, Antero Lumme, här från Porvoo Kaj-Uno Johansson och Karhut Eero och Pertti ...
I vissa tidskriftsbilder poserar vinnaren uppifrån i en trav. De tidigaste vägarna på grusvägar kunde ha varit tunga spår. Som det 180 kilometer långa Helsingfors - Hanko-loppet trampade i regnet, minns Ole.
Wackström tränade många juniorer i hemligheten med tävlingscykling, vilket kräver uthållighet och en känsla av taktik, medan han fungerade som tränare för cykeldivisionen i den finsk-svenska idrottsorganisationen SFI.
Att hålla sig i form gör en mästare. Till exempel registrerade Ole 1968 sina träningskilometer: springa 19 500, springa 1 000 och skida 2 000 kilometer.
-
Jag slutade en fjärde gång i det nationella skidloppet.
En veteranveteran kan fortfarande springa 18 kilometer från Renum till Borgå marknadsplats och tillbaka. Affärsresor gick också smidigt. Wackström arbetade 1957 till 1992 som telefoninstallatör för Posti-Tele i Borgånejden. Arbetsgivaren hade tillräckligt med förståelse för sina lopp. Underhålls- och konsumtionssubventioner ackumulerades något i halvmånesstallen. Olympisk coaching igen från idrottsförbund.
Vardagsrumets långa garderob full av priser för en tvåhjulig hemträning tilldelades sist i sommar.
-
Jag vann precis ett lokalt träningscykeldrag med cykelljus, och flirade med en vuxen velo.
Text: Esa Aallas (Pikajalka-lehti 2.2009)
Ole Wackströmin 1. muistoajon kunniastartti Olen omien oppipoikien Sixten ja Patrick Wackströmin johdolla.
Cressusta en luovu,
Porvoon vetrein velo
Ole Wackström
Why We're Great >
Ensimmäinen pyöräni oli silti Monarkki. Taisi olla vuosi 1949, kun sain tädiltäni kuudenseitsemäntoista vanhana 200 silloista markkaa pyörää varten. Muutoin olen pysynyt Crescentin selässä. Ensin 3 -vaihteisen Faubert-keskiöllä varustetun satulassa, sittemmin mallit ovat vaihtuneet, merkki ei. Vain 70-luvulla kokeilin hetken ranskalaista Peugeot -merkkiä.
Kjell Carlström
Kjell Carlström (född 18 oktober 1976 i Borgå) är en vägcyklist från Porvoo som tävlade som proffs 2002–2011.
Han deltog i Tour of France 2005, 2006 och 2007. Hans bästa ranking i Tour of France ligger på andra plats i åttonde etappen från 2006.
Den 12 mars 2008 vann Carlström den tredje etappen i Paris-Nice-loppet efter att ha slutat bättre än sin nedflyttade partner Clément Lhotellerie. De hade lämnat huvudgruppen tillsammans med Bradley McGee redan i början av scenen. I slutet av kullen var det bara L'hotellerie som var kvar - Carlström snurrade från duon som vinnare till mål. Detta är en av de mest betydande segrarna i finsk yrkescykels historia. Kjell Carlström tog en av de största segrarna i finsk cykelhistoria.
Carlström i 2007-prologen
Carlström körde från 1995 till 2001 som amatör i både U23- och Eliteklasserna. De bästa prestationerna som amatör var den bästa U23-föraren i "PostGirot open" loppet 1997 och den totala segern i Tour de Serbien 1999. Även 2000 och 2001 kom några bra placeringar och segrar i utländska lopp som hjälpte Carlström att bli en proffs.
Carlström körde på italienska Amore & Vita-Beretta från 2002-2004. 2003 vann han andra etappen i Saaremaa Velotour-tävlingen och den totala tävlingen. Han hade redan vunnit samma lopp år 2000. Han var också den bästa 2003 på sjunde delen av Tour of Queensland. 2004 vann Carlström den andra etappen i Uniqa Classic-tävlingen och den totala tävlingen.
2005 flyttade Carlströn också till den italienska världsturnén från ett av de bästa lagen till Liquigas-laget. Han vann den tredje etappen i Uniqa Classic det året. Carlströms kontrakt fortsatte till slutet av 2009.
Övergången från en aktiv idrottsman till en ledare
Under säsongen 2010 flyttade Carlström för att tävla i det brittiska Team Sky-teamet. Carlström meddelade att han skulle avsluta sin yrkeskarriär den 28 december 2011, då Team Sky inte förnyade sitt kontrakt.
Han fungerade som assistentlagsledare på IAM Cycling-stallen från 2013 till slutet av stallen, till slutet av säsongen 2016. Under 2017-18 fungerade han som lagledare för Israel Cycling Academy, sedan som sportschefen för 2019, och startade sedan ett nytt World Tour-team som GM, general manager för Israel Startup Nation.
Han vann Finlands mästerskap i vägresan 2000, 2004, 2009 och 2011. Finlands viktigaste internationella lopp i Porvoo. Achilles var hans första cyklist i Finland.
Cykellektioner i Akilles cykelcoaching
Kjell Carlström lärde sig av Akilles i stark cykelcoaching. Hans tränare var Ole Wackström, som också tränade Harry Hannus, mannen bakom många Akilles-uppfödare och finländska toppcyklister.
Endast ett fåtal finska yrkecyklister kan jämföra Carlströms resultat i professionella tävlingar. Borgåbon körde som proffs i tio år och de flesta i toppstall som Liquigas och Team Sky.
Han körde Tour de France tre gånger, mer än någon annan finn - och hamnade på andra plats i sin bästa etapp 2006. Han körde också Giro di Italia och Vuelta Spanien tre gånger båda.
Carlström representerade Borgå Akilles, IF Länken, Åbo idrottsförbund och TWD Länken i Finland under sina tävlingsår. Efter sin aktiva karriär är han fortfarande mer än aktiv på den professionella turnén och tjänar i olika roller i flera stall och nu som chef för det nya World Tour-teamet Israel Startup Nation. Kjell Carlström är en viktig påverkare och bakgrundsstyrka för Akilles Green Team. Han hjälper våra unga ryttare att hitta sin plats i utländska amatör- och professionella stall.
Kjell Carlström firar en etappesejr i Paris-Nice-loppet 2008. Clement Lhotellerie, som hamnade på andra plats bakom. Foto: imago sportfotodienst / All Over Press
Där placerades mig i en svart kista fodrad med aluminiumpapper med värmelampor. Blodet satte igång och steg jag så småningom från kistan till de levande böckerna.
Ole Wackström, Akilles mästare cyklist och tränare, på det iskalla 2.200 km fredsloppet Warszawa-Berlin-Prag i slutet av 1960-talet,
